Telefonbokstrubbel

I går ringde mamma mig och sjöng för sig själv. I morse ringde pappa och pratade fotboll. Ingen av dem med mening. Detta händer lite då och då. Något man får vänja sig vid när man heter Anna. Man befinner sig först i telefonboken hos många. En del folk går runt med telefonen i fickan och råker ringa upp. Spännande ibland faktiskt, om någon säger något roligt vill säga.

Känner ändå att jag är rätt nöjd med mitt namn. Det är ganska fint, samma bak-och-fram och barn kan säga det utan problem.

För inte var det jag som kallade mig själv för Bal när jag var liten.

OBS. Hunden har ingenting med inlägget att göra. Den är bara knasig.