Berättelsen om bajset

Häromdagen när jag kom hem från jobbet hade det skett en olycka i mitt rum.

Katten hade ätit lite väl mycket mat, troligtvis panikat och bajsat på min fårskinnsmatta. Tyvärr låg axelremmen på min ordinarie väska lite halvgött mitt i skiten. Rent utsagt. MITT I BAJSET.

Jag ville spy, slå katten och skrika lite på samma gång.

Tog mattan och väskan, ställde det i tvättstugan och tänkte inte ta hand om det. Inte min grej.

Mattan försvann. Kan inte finna.

Min väska däremot, den stod inne i mitt rum dagen efter. Fortfarande bajs på.

Nej, nej nej. Tänkte jag. Mamma måste lösa detta. Jag pallar inte. Det gör jag inte.

Ställer ut väskan i tvättstugan igen. Utan att diskutera saken med någon.
Där står den fortfarande. Och jag tänker inte göra något åt det. Jag tänker inte röra bajset.


Det jag tänker nu är: Hur kan jag få Mamma, pappa, Carl, Ebba, alternativt David att ta bort bajset från väskan?



Min nuvarande pytteväska där verkligen inte alla mina livsnödvändiga småprytlar får plats.